Jag kan inte riktigt få ur tankarna.
Jag skräms över balansgången med våra ideal, men framförallt så skäms jag.
Jag skäms när storasyster här hemma talar om magrutor och muskler,
soppa och träning, kontra min gamla gravid kropp.
Vem lägger dessa ord i munnen på en 5åring?
Inte är det jag!
Jag har aldrig sett med det överseende blick som jag har nu på min kropp.
Den är inte deffad, den är inte fitt eller tajt, musklad eller tränad.
Den är mjuk och lite degig, smal där den ska vara musklad och hängig där den var platt.
Bobsen har halkat en våning ner, rumpan är obefintlig och magen har ett tag kvar till stranden.
Men under 10 månader växte ni där, från små frön till en liten hand till en fot, ett hjärtslag, en mun, två ögon, öron, fingrar och tår.
Jag har klappat denna mage, strukit över en arg liten fot, lugnat en orolig själ.
Jag bad under alla dessa månader om det jag önskade mest, ett friskt barn.
Andra gången bönade jag och bad att min kropp skulle behålla mitt lilla frö, bära tiden ut. Trots smärta o tristess så kom vi till den dag då jag ställde det högsta kravet på min kropp.
Och den svek inte, med smärta och med fysik fick jag den största gåvan man kan få.
Detta har jag haft turen att uppleva två gånger, hur kan jag då sen återigen kräva det orimliga av min kropp? Lite sent i livet kanske men äntligen är jag glad att jag ser ut som jag gör.
Jag förstår inte varför den ska svältas in i en mall, trimmas och konstlas.
JAG SER UT SOM JAG GÖR FÖR ATT JAG HAR FÖTT TVÅ BARN: JAG TÄNKER INTE BANTA!
Samtidigt som denna lilla vän slänger ur sig sina frågor om livet, när hon vill förstå livet. Så kämpar så många unga kvinnor för livet.
Tänker inte vuxna på vad de säger inför barn?
VI HAR TAGIT STÄLLNING; VI SKAPAR INTE ETT OSUNT KVINNOIDEAL I VÅRAT HEM!
Lyckosparkar till de som kämpar varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar