Mins du min älskade vad vi drömde om?
Mins du hur galet förälskad jag i dig var?
Mins du mina försök att lämna dig?
Mins du när jag lämnade dig gråtandes på gatan?
Mins du att jag kom tillbaka? Mins du att jag grät hela vägen hem till mig, i ditt knä?
Mins du min lilla lägenhet i sommar nätterna med öppna fönster, röken från en miljon cigaretter och oändliga glas med vin? Vilka jag inte hade behövt, för du berusade mig.
Ibland glömmer jag, ibland vill jag ha den förälskelsen tillbaka men glömmer att en barnslig förälskelse övergick i en djupare kärlek. Jag ville inte falla för dig dig men det gjorde jag, jag ville inte vara kvar här, jag lämnade det här men kom hem igen. Jag kom hem till dig.
Jag säger inte att jag inte älskade dig när vi gifte oss, när jag födde våra barn.
Men det var vägen hit som bevisade att jag älskar dig.
Vill du börja om med mig?
Så som vi drömmer om att livet skall bli idag, så som vi med nyktra ögon önskar att det var? Så som det skulle vara?
Nej kära ni, jag säger inte att vi är i obalans men jag hörde en sång idag som påminde mig om att jag också en gång var nyförälskad i min man. Så galet kär att att det oftare gjorde ont, jag tror att man behöver minas det, när vardagen tränger sig på. Jag älskar min man, mina barn och även allt som oftast den jag har blev, för dessa personer gör mig till den jag är.
Jag har insett att det är de som man ger upp annat för som betyder något, de som formar oss till lite ödmjukare personer imorgon.
När jag sa till min dotter igår när hon skulle sova att Jag älskar dig. Så svarar hon Ja. och inget mer med det, det högsta betyget för mig, hon vet att mamma älskar henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar